Det värsta vi vet här hemma är när jag ska klippas!
Det tar flera dagar (och nätter) och innebär mycket skrik, gnäll och tårar.
I morse tog mamma saken i egna händer och mutade mig med godis (är det lördag i dag eller?)
Sedan tog hon fram saxen och rakapparaten, valet var lätt jag gallskriker bara mamma nämner rakapparaten.
(Det är föresten morbror Thomas fel , fast ingen vet varför?)
Mamma undrar om man kan bli anmäld för dessa metoder, men nu var det sista gången hon klippte mig, det säger hon varje gång...