Det värsta vi vet här hemma är när jag ska klippas!
Det tar flera dagar (och nätter) och innebär mycket skrik, gnäll och tårar.
I morse tog mamma saken i egna händer och mutade mig med godis (är det lördag i dag eller?)
Sedan tog hon fram saxen och rakapparaten, valet var lätt jag gallskriker bara mamma nämner rakapparaten.
(Det är föresten morbror Thomas fel , fast ingen vet varför?)
Mamma undrar om man kan bli anmäld för dessa metoder, men nu var det sista gången hon klippte mig, det säger hon varje gång...
Hahah, va? På vilket sätt ligger jag bakom rädslan?
SvaraRaderaJag vill i och för sig minnas att jag fick en rakapparat någon julafton. Chockstartade jag den i nyllet på honom då kanske?
/Storemorbror.
Ingen som vet, ingen som vet...?
SvaraRaderaDet hände på den tiden då jag inte kunde prata.
Hur f*n kan ni då veta att det är jag som ligger bakom?
SvaraRadera/Storemorbror.
Vi vet, vi vet....
SvaraRadera